Många ögonbryn höjdes den 23 mars då V8 Thunder Cars offentliggjorde LEMMY 500, finalen som skulle köras på Ljungbyhed den 24 september. De brittiska hårdrocklegendarerna Saxon skulle stå på scenen tillsammans med de kvarvarande medlemmarna i Motörhead, Phil Campbell och svenske trummisen Mikkey Dee. I den ursprungliga planen var det Lemmy, Motörheads legendariske basist som skulle dela ut priset till V8 Thunder Cars-segraren men när han hastigt gick bort i mellandagarna efter jul ändrades planerna. Men det var ingen dålig reservplan och dessutom utlovades en riktigt fartfylld helg då även Legends Cars fanns med i programmet. Inför finalen hade Alexander Graff ett poängförsprång till tvåan Mattias Lindberg på sjutton poäng. Med 54 poäng att köra om var det med andra ord långt ifrån avgjort. Trean i tabellen, Stein Frederic Akre, hade 50 poäng upp till Graff och även om han hade en teoretisk möjlighet att ta hem titeln var det lika sannolikt som om Lemmy skulle ha gått över till hälskokost på gamla dar. Men fortfarande fanns äran att köra om, äran att vinna den kanske mest spektakulära racingfinal som har körts på svensk mark.
Evenemangsområdet innehöll allt från tivoli till matställen och inramningen var fenomenal. Tävlingarna skulle köras i strålkastarljus, något som orsakade en hel del dramatik bakom kulisserna. I dagarna före riggades strålkastare runt banan men i kvällsmörkret visade de sig inte räcka till och mer belysning fick raggas fram. Men det var inte det stora bekymret. I höstkylan smög sig dimma in över banan på kvällskvisten. Den varma och fuktiga marken i kombination med kyla i luften gjorde att dimbankarna snabbt kunde lägra sig över banan, från ett varv till ett annat. Sikten var ibland så svår att det var omöjligt att se kanten på banan inifrån bilkupén. Detta var självklart ett problem som inte gick att göra något åt. Det var bara att hålla tummarna för att det inte skulle bli någon mer nederbörd före helgen och att temperaturen skulle hålla sig på en hyggligt varm nivå. För arrangörerna var det nervösa timmar på finalkvällen men som det skulle visa sig, allt ordnade sig och publiken bjöds på två riktigt bra finalheat.
Lördagen den 24 september bjöd på kanonväder. Det första testpasset avgjordes i strålande solsken och det var Stein Frederic Akre som öppnade starkast. Han hade snabbaste tid, tätt följd av Mattias Lindberg och Alexander Graff. I övrigt var det inga överraskningar och ett par timmar senare var det dags för det andra testpasset där ordningen mellan de tre i toppen var oförändrad. Med tanke på hur testpassen hade sett ut var det ingen högoddsare att någon av Akre, Lindberg eller Graff skulle ta hem kvalet men istället var det Andreas Ahlberg som slog till med snabbaste tid. Freddie Magnusson hade andra bästa tid och först därefter kom första deltagare i tättrion, Alexander Graff. Akre blev fyra och Lindberg femma. I kampen om fjärdeplatsen i mästerskapet innebar detta fördel Magnusson, Palnér kvalade in först på tionde plats.
När det var klart för start i det första heatet var det inför ett välfyllt publikområde. Hårdrocksfans blandades med racefans och det var länge sedan en mer entusiastisk publik hade setts till på en svensk racerbana. Andreas Ahlberg och Freddie Magnusson ställde upp i första led, bakom dem stod Alexander Graff och Stein Frederic Akre. Först där bakom, i tredje led, gjorde Mattias Lindberg sig redo för start. För Lindberg var förutsättningarna förstås inte de han önskade. Med Graff framför sig och sjutton poäng att ta in hade han en styv uppgift framför sig.
Freddie Magnusson fick den bästa starten och lyckades ta sig om Ahlberg på utsidan in i första böj. Melllan Graff, Akre och Lindberg var ställningen oförändrad efter första varvet. Lindberg satte in en attack mot Akre under det andra varvet och mindre än ett halvt varv senare pressade han sig förbi Graff och såg till att pulsen höjdes rejält bland åskådarna. Medan Magnusson drog ifrån i ledningen hade Graff backspeglarna fulla av den flygande norrmannen. Akre tog sig så småningom om och nu var Graff nere på femteplatsen. Lindberg hade så långt plockat in fem av de sjutton poäng han hade att ta igen. Lindberg satte nu sikte på Ahlberg och andraplatsen och han jobbade sig ifatt. På det åttonde varvet bromsade Ahlberg på sig och tvingades släppa förbi både Lindberg och Akre. Nu var det inte mer än nio poäng mellan honom och Graff men på det sextonde varvet kunde Akre, som i vanlig ordning bara blev snabbare ju längre loppet gick. Akre närmade sig Magnusson som fick allt svårare att hålla farten uppe. Magnusson bromsade upp farten så pass att Lindberg också fick närkontakt och på slutvarvet blev det en ruskig duell mellan Magnusson och Akre, där de låg sida vid sida och stångades i slutpartiet av det tjugoandra och sista varvet. Lindberg avvaktade, mindre än en billlängd bakom och hoppades förstås på att kunna smita förbi, men Magnusson höll tätt och kunde ta sin första seger för säsongen. Och vilken seger – att vinna LEMMY 500 smällde naturligtvis högt och efter en lång och hård säsong, där Magnusson knackat på dörren till pallplatserna kunde han äntligen kliva upp allra överst på prispallen.
Se Heat 1 igen:
I kölvattnet av den spännande uppgörelsen i toppen kunde Alexander Graff köra in på en femteplats bakom Marcus Palnér som hade gjort en storartad insats genom att köra upp sig från tionde startposition.
Inför det sista och avgörande heatet måste Lindberg ta in tolv poäng på Graff. Med andra ord, en fjärdeplats skulle vara nog för Graff att säkra titeln men i så tuff konkurrens som V8 Thunder Cars bjuder på är det långt ifrån någon enkel uppgift. Femteplatsen i första heatet skvallrade om att nerverna kanske hade börjat spöka för Graff, eller så hade han inte riktig ordning på materialet den här gången. Samtidigt hade Lindberg uppvisat bra fart i det första heatet och med tanke på att han också startade från första led i det andra heatet var allt upplagt för en rysare i kvällens andra heat.
Stein Frederic Akre hade bestämt sig för att avsluta säsongen med den norska flaggan i topp. Han tog starten direkt samtidigt som Mattias Lindberg kom iväg lite sämre. In i första böj kunde Magnusson sätta in nosen på insidan och tränga sig förbi. Lindberg fick sig en smäll och halkade av banan varvid både Graff och Ahlberg kunde passa på att smita förbi. Lindberg försökte köra ifatt. Han tog sig upp på femteplatsen men på det trettonde varvet stod det klart att hans bil inte var riktigt frisk efter den inledande kollisionen med Magnusson. Lindberg tvingades bryta och mästerskapet var avgjort
till Alexander Graffs fördel. Det andra heatet vanns av Stein Frederic Akre, före Graff och Magnusson. Ställningen i tabellen för de tre första var densamma som före finalen men bakom dem hade Magnusson smugit upp och snutit fjärdeplatsen av Marcus Palnér.
När bilarna hade korsat mållinjen bjöds det på fyrverkeri och däckbränning i den högre skolan till publiken jubel. Andreas Nilsson firade så pass att vänster bakhjul lossnade och när röken väl skingrat sig kunde pristagarna i mästerskapet och vinnarna i LEMMY 500 kliva upp på stora scenen och fira sina prestationer tillsammans med Mikkey Dee innan det var dags att avsluta med hårdrock till Lemmys ära.
Se Heat 2 igen:
En lång säsong var till ända och Alexander Graff hade äntligen, på sitt sjätte försök i V8 Thunder Cars-karriären, tagit hem titeln. Med undantag för det första finalheatet, där han inte riktigt hittade farten stod han på pallen i varje heat förutom det heat han tvingades bryta utan egen förskyllan i Ljungbyhed tidigare under våren. Med fyra segrar i bagaget var han en mycket värdig mästare.
Mattias Lindberg hade gjort allt han kunde under säsongen för att försvara sin titel från 2015 men den här gången räckte det inte och med facit i handen är det bara att konstatera att det var för många stolpar ut under säsongen.
Stein Frederic Akre avslutade säsongen där han hör hemma – i toppen. I vanlig ordning blev han snabbare ju längre säsongen led och för varje pass som kördes. Hade han haft en lika stark inledning på säsongen som han avslutade den hade han definitivt kunnat utmana Graff på allvar. Men säsongen blev ändå ett steg framåt jämfört med 2015 då han tappade tredjeplatsen i finalen.
Freddie Magnusson fick en riktig kanonavslutning på säsongen med en seger och en tredjeplats. Sett i efterhand var säsongen riktigt lyckad. Han höll en hög och jämn nivå på resultaten, utan egentliga bottennapp, bortsett från Västkustloppet.
Marcus Palnér visade upp fart och tog fyra pallplatser under året men det var några nollor för mycket i poängkolumnerna för den otursdrabbade stockholmaren. Men det var också en lärosäsong i många aspekter. Med en ny teamkonstellation, tillsammans med Christoffer Bergström och Börje Wessman vid rodret, var det mycket att lära och när det höll för Palnér, då visade han att det nya samarbetet gav resultat.
För Andreas Ahlberg blev säsongen som helhet en besvikelse. Efter 2015, då hans andra halva av säsongen lovade stordåd inför 2016 kom satsningen av sig efter den inledande och framgångsrika premiären på Mantorp Park. Då toppade han tabellen men sjönk sedan tillbaka alltmer. Det blev bara en pallplats till, i Ahvenisto och det slutade med en sammanlagd sjätteplats. Fart fanns för mer men i likhet med Palnér hade han oflyt vid lite för många tillfällen.
Andreas Wernersson slutade sjua totalt. Skaraborgaren hade egentligen förutsättningar för att vara med i toppen men efter fyra nollor i de sex första heaten var det mer eller mindre kört. Segern i Ljungbyhed, i juni, var höjdpunkten och det tillfälle när Andreas visade sin egentliga kapacitet. Det blev inga fler pallplatser och säsongen klingade av med en vikande resultatkurva.
På åttondeplats, och trea i Aspen Junior Challenge, blev Jonas Fors som därmed infriade sina mål för säsongen. Med råge, ska sägas. En plats bland de tio bästa hade räckt. Nu höll han både Joakim Ahlberg och Erik Stillman stången och gjorde en väl genomförd säsong. Jonas körde klokt och plockade poäng i alla heat utom två. Som bäst blev det en femteplats i Västkustloppet.
Det var inte bröderna Ahlbergs säsong. Joakim hade i likhet med Andreas motvind under större delen av mästerskapet. Bästa placeringarna blev en fjärdeplats på svårbemästrat underlag i Västkustloppets första heat. I årets sista heat körde Joakim bra och slutade femma men det räckte inte till för mer än en sammanlagd niondeplats.
Erik Stillman slutade tia trots att han inte körde de fyra avslutande heaten. Han visade mer fart än under sin debutsäsong 2015 och knackade på dörren till placeringar bakom de fem första. Men han var också involverad i ett antal incidenter som kostade poäng, inte bara för honom själv och konkurrenterna. Erik valde att stå över de två sista tävlingarna och lämnade över ratten i Bryntesson Motorsports Ford Mustang till Joakim Forsell. Höjdpunkten, och personbästa i karriären, blev en femteplats i Power Meet på Ljungbyhed.
Christoffer Bergströms säsong kan vid en första anblick se ut som en besvikelse men då ska man komma ihåg att detta var hans andra säsong i en racerbil någonsin och det var inte i poängskördandet som han utvecklades mest. Efter ett försiktigt debutår var det nu dags att tänja på gränserna och det gjorde Christoffer. Ibland kostade det poäng men han fick också med sig värdefull erfarenhet inför framtiden. Hans bästa körning, på den mycket svårkörda Ahvenisto-banan, visade att han fortfarande är en talang som utvecklas stadigt. Han körde över mållinjen som trea men flyttades ned till sjundeplatsen efter att ha gått för hårt åt både Andreas Ahlberg och Stein Frederic Akre. Det var en dyrköpt erfarenhet men en erfarenhet som han måste göra för att kunna ta nästa steg och vara med och slåss om pallplatserna.
Andreas Nilsson debuterade i V8 Thunder Cars och han gjorde det med den äran. Han jobbade sig sakta in i tempot och plockade poäng på andras misstag. Han blev sexa i Ljungbyhed, årets bästa placering, och plockade poäng vid ytterligare fyra tillfällen. Tidsmässigt närmade han sig konkurrenterna sakta men stadigt och 2017 kan han mycket väl slå sig in bland de tio första.
Joakim Forsell, med meriter från JTCC och Legends Cars, tog över ratten efter Erik Stillman. Forsell som hörde till toppen i svensk juniorracing under 2012, tillsammans med Mattias Lindberg och Andreas Wernersson, imponerade även om toppresultaten uteblev på de fyra heat han körde. Forsell kom mycket snabbt in i körningen, jobbade klokt och metodiskt, och körde in tio poäng. Men där fanns en känsla av att han definitivt är en förare i paritet med de absolut bästa i klassen som inte går att frigöra sig ifrån.
Toni Persic gjorde sin andra säsong i V8 Thunder Cars och han gjorde klara framsteg. Bilen var i bättre ordning och fartmässigt tog Persic ett kliv framåt. Han var ofta med och slogs om positionerna runt tiondeplatsen och belönades med åtta poäng totalt.
Den ene av bröderna Möller, Peter, gjorde även han sin andra säsong i klassen. Peter visade precis som under debutåret 2015 att det finns fart mellan varven. Han tog poäng vid tre tillfällen och körde generellt sett på en högre nivå.
Freddie Magnussons lillebror Simon hoppade in i V8 Thunder Cars under säsongen. Till Power Meet i Ljungbyhed var han på plats och överraskade alla med att kvala in som nia, bara fem hundradelar bakom Freddie! I det första heatet låg han länge på en pallplats men snurrade bort sig. Efter det gick det fortsatt bra för Simon men inte på den höga nivå som han inledde med vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att han inte körde med någon högre budget. Simon kämpade på och med sex poängtillfällen visade att han är en talang som är mogen för mästerskap av V8 Thunder Cars kaliber.
Hampus Lindqvist gjorde en välkommen comeback i finalen. Hampus, som egentligen hade valt att stå över racingen till förmån för en satsning på triathlon kunde inte hålla sig, och lagom till födelsedagen den 24 september var han redo för start. Förutsättningarna var förstås inte de allra bästa men Hampus kvalade in på elfte plats och i det andra heatet körde han i mål som åtta efter ett väl genomfört race.
Robert Möller slutade på artonde plats i tabellen, siste förare som plockade poäng och det blev tre stycken under säsongen. Inte illa, med tanke på att Robert debuterade och den första pinnen kom redan i säsongens allra första heat. Resterande två poäng tog Robert på Ljungbyhed i det andra heatet. Överlag gjorde Robert en mer än godkänd debutsäsong, i synnerhet med tanke på hans ringa racingerfarenhet.
På sista plats återfinns Christopher Jarl med noll poäng, men han hade fart för mer än det. Även Christopher debuterade och han gjorde det inte lättare för sig genom att missa en del träningspass, då han helt enkelt inte var på plats. Men trots tappad träningstid hängde han bra med och befann sig ofta runt den sista poängplatsen när han väl var i mål. En debutsäsong som lovar gott inför framtiden.
Fullständig tabell V8 Thunder Cars 2016