Skip to content

Till minne av SvenEric Eriksson

Motorskribenten, livsnjutaren och anglofilen SvenEric Eriksson gick bort den 11 november i fjol, 75 år gammal. För svensk motorsport har han betytt oerhört mycket och han kunde konsten att berätta en historia i både text och tal. I morgon, den 3 februari, hålls en minnesstund för SvenEric vid kyrkan utanför Abbekås där han ligger begravd.  SvenEric Eriksson är en del av V8 Thunder Cars historia och vi uttrycker vår saknad genom att publicera den minnestext som vännen och följeslagaren Jüri Kann har nedtecknat. V8 Thunder Cars tackar dig, SvenEric, för din gärning och ditt engagemang i svensk motorsport. 

 

SvenEric Eriksson har lämnat depån.

SvenEric Eriksson har lämnat oss. Han gick tidigt i depå, kom ut efter ett tag men lämnade därefter banan – Flat Out – sina vänner och sina närmaste. Samtidigt tystnade högtalarna med Svenerics sakkunniga inlägg och historier på våra motorbanor. Det kommer heller aldrig bli någon Hjulbok No 3. Sveriges stora motorentusiast och Grand Old Man är borta. Som en gammal vän och ständiga lekkamrat vid livets ljusa stunder är det mycket jag kommer att sakna. Tårar och minnen rinner till, vad hjälper det?

Sveneric var en 24-karats anglofil. Vem minns inte hans Sherlock-mössa som han slängde ut över mållinjen när hans Super Star-bilar vann. En gammal god tradition han lånat från vännen Colin Chapman som slängde kepsen varje gång en Lotus rullade först över mållinjen.

Engelska sport- och racerbilar låg Sveneric närmast om hjärtat men även en och annan italienare kunde klämmas in i gemenskapen om en god Chianti (med eller utan bast runt flaskan) följde med.

Det engelska hängde med även i vardagen. Hans arbetsrum,  redaktion eller skrivarstuga (just name it) handlade alltid om mörka tunga bokhyllor, högar av papper och tidskrifter på alla språk var hans substitut till Google och Wikipedia. Han trodde och litade enbart på det skrivna ordet på papper. De tunga bokhyllorna innehöll mest inbundna verk, helst i skinn med guld på ryggen. Enkla verk i pocket-format rörde han helst inte. Att gå till kommunbiblioteket var aldrig att tänka på. De böckerna fick sällan sin vila i hans bokhylla och skulle dom landa där slutade det alltid med böter och återlämning.

Svenerics äventyr och historier kunde alltid avnjutas i någon av hans Chesterfield-fåtöljer i skenet från den gröna lampskärmen i glas med mässingsfot. Kaffe och the serverades alltid ur porslinskoppar med öra, virkat underlägg och fat. Hans ständiga sällskap, och han lät armen svep över rummet som han själva uttryckte det: ”mina pensionsförsäkringar” var ett antal motortavlor från kända motorkonstnärer och två motorblock: Ett V8:a-block från en Cosworth DFV V8, en gång körd av Francois Cevert som omkom i en Tyrell F1:a vid kvalet till USA:s GP i oktober 1973. V8-blocket var perfekt för champagneflaskor enligt dåvarande hustrun. Efter Svenerics 60-årsdag kunde kaffet även avnjutas i sällskap av blocket från en Alfa Romeo F1, en tolva med brokig historia som gode vännen och Ferrari-entusiasten Ulf ”Barbarossa” Bohman uppvaktade med på 60-årsdagen. Ingen champagne klarade tolvans små cylinderlopp så där kunde bara utvalda slanka italienare samsas.

Sveneric sa alltid: ”Motorerna och tavlorna är personliga och speciella. De skall leva vidare hos mina närmaste och får aldrig hamna i händerna hos Charlataner*) som tror dom kan suga i sig poäng och äran av att äga dom.”

*Charlatan (WIKIPEDIA) (franska, av italienska ciarlare, ”prata, sladdra”) är en person, som för egen fördels skull utger sig för att vara något som han eller hon inte är. En charlatan söker bedraga andra genom att tillägna sig själv, sitt arbete, sin egendom och så vidare högre värde än de äger. Närliggande begrepp är bedragare, kvacksalvare, marktschreier, och pratmakare. När Collegium medicum instiftades år 1663 angavs att kollegiet skulle arbeta mot charlataner inom läkekonsten.

Datorn blev aldrig Svenerics grej. In i det sista var det en stryktålig Facit skrivmaskin i bärbart format som gällde, ackompanjerad av en pekfingervals i crescendo på hög volym. Jag försökte på 80-talet hjälpa honom till den nya världen med en enkel Apple-dator. Men den gamla Facit-maskinen fanns alltid inom räckhåll. Jag minns en gång när vi skulle söderöver och han försiktigt lastade in en platt smärtingväska i ett storformat jag aldrig sett. När vi landat på ett hotell i södra Tyskland togs väskan försiktigt till rummet och öppnades.

Under locket låg en ljusgrå plastpjäs. Detta var Apples första bärbara dator. Släpbar var ett bättre namn på denna tunga ömtåliga pjäs.

”Jag köpte den för att kunna jobba i helgen och sen skicka iväg texterna med modem” sa en stolt Sveneric. Så skedde aldrig, efter timmar i hotellets bar och reception som saknade internetuppkoppling och med alla hotellets sladdar och anslutningar lyckades vi koppla upp den till en skrivare. På hemvägen återvände vi till hotellet med den hjälpsamma flickan bakom disken och hon lyckades få iväg alla utskrifter med telefax. Detta var Svenerics första och  troligen sista digitala leverans. Till saken hör att jag och vännerna gjorde fler försök att få in honom i den nya verkligheten. En ny, liten iPad blev fiasko då tangentbordet och pekfingervalsen var ljudlös. Allt övrigt den kunde imponerade inte.

Sveneric föddes och växte upp i Örebro. Ett bördigt område för svensk motorsport där hans uppväxt och motorintresse spetsades av blivande stjärnor som Ronnie Peterson, Stig Blomqvist med flera. I Örebro fanns även Ferrari-importören Tore Bjurström som aldrig sade nej när Sveneric och andra intresserade ynglingar kröp runt bilarna och ville polera ekrarna på Boranni-fälgarna. I Bjurströms Ferrari-kretsar dök kända och okända racingfantaster upp och Sveneric lärde känna dom alla. I kretsarna syntes även Joakim Bonnier och många andra som skulle skriva svensk motorsporthistoria.

Sen kom Sveneric till Skåne där Yngve Rosqvist och affärsmannen Staffan Svenby anslöt. Tillsammans med Yngve Rosqvist öppnades en biltillbehörsbutik på Balzargatan i Malmö. Varvräknare, racingrattar, växelspaksknoppar, extraljus, svartvit-rutig dekortejp, oljor och annat smått och gott i tidens anda gällde i konkurrens med Comfort Racing i Stockholm och en kille i Linköping som startade upp från en källare, som senare blev Biltema. Yngve och Sveneric fick ge sig och stängde kiosken vid en sittning på anrika Savoy Grill.

I Malmö kom Sveneric i kontakt med motorintresserade Staffan Svenby som låg bakom Motormässan och Sydexpo. Staffan såg en potential i Svenerics motorsportkunnande och breda kontaktnät. Genom Sveneric fick Staffan kontakt med Ronnie Peterson som då var i början av sin F1-karriär. Staffan blev Ronnies manager och manövrerade honom framgångsrikt genom det nya ekonomiska träsk som hade öppnat sig för vår berömda racingtalang.

Som Sveneric sa: ”Staffan fixade stålarna, jag fick dom att rulla”.

Malmö Motormässa blev en succé varje gång och Sveneric kunde med gott samvete glida runt bland alla internationella kändisar som Stirling Moss med flera som han bjudit in.

Sveneric och jag kände inte varandra när vi för första gången möttes i domartornet på Mantorp Park. Sveneric var teamchef för Super Star-teamet  ZipUp där den före detta F1-stjärnan Reine Wisell satt bakom ratten. Vi hamnade i domartornet efter en protest där Reines Camaro gått fortare än allt annat, speciellt på Mantorps långa raka var den oslagbar. Jag gick till tornet tillsammans med teamkamraten Ulf Granberg och en av våra mekaniker som hade anat ugglor i mossen när vi blev frånåkta.

Sveneric & Co hade hade varit smarta och byggt på förgasarpackningen och samtidigt förlängt insugningsröret. Domarkåren bläddrade i pärmar och pappershögar, Granberg morrade. Inga åtgärder vidtogs och vi återvände till depån där bilarna skulle få extra fart till nästa heat.

Staffan Svenby ägde även motorbanorna Ring Knutstorp och Mantorp Park. Här fick SvenEric utlopp för sin kreativitet och all inspiration han hämtat från sina internationella besök på olika banor utanför våra riktnummerområden. Sveneric skapade  bland annat Kvällsposten News Race som blev en framgång och på Knutstorp kunde man då samtidigt uppleva, inte bara Ronnie Petersons framfart utan även förartalanger som bland annat Niki Lauda, Ricardo Patrese, James Hunt med flera. Sveneric var alltid full av ideér och Staffan fick många gånger stå på  bromsen när Sveneric släppte loss.

När jag själv fyllde 50 hade jag ett sjuhelvetes 100-årskalas. Jag fyllde 50, hustrun 40 och huskatten Henry 10. En underbar högsommarkväll i juli brakade det loss med levande dansk swingjazz. En av de få nyktra gästerna och redan då gnällig vegan hade tidigt oroats över tidernas tillstånd och Pölsemannens närvaro, påpekade att en växande rökutveckling från en granngård, cirka 700 meter bort borde tas på fullaste allvar. Granngården var traktens bilverkstad där man aldrig varit så noga med föreskrifterna. Minns att jag tittade ditåt, visst fanns det rök, en växande blågrå plym höll på att pensla igen horisonten och jag tyckte den långsamt drogs av något grått fordon på grusvägen mot oss. Rökplymen kom närmare och snart överröstades jazzmusiken av ylandet från en tvåtaktare på toppvarv. Nyanlända gäster och släktingar från Estland som aldrig varit i väst efter kriget, kröp i skydd bakom en stenmur.

Rökmaskinen – en grå Trabant på östtyska plåtar landade på gårdsplanen med ett krasande i gruset. Maskinen fortsatte jobba med rökplymen som snabbt började lägga sig över festplatsen. Vi som stod närmast såg Sveneric kravla sig ut i nystruken skogshuggarskjorta med handen framsträckt där han höll fram några bilnycklar. Bilen med motorn på högvarv som vägrade dö och tändningsnycklarna var min 50-årspresent från Sveneric och hustrun Carmen som tog sig hostande bort mot baren. Den skakande Trabanten stod ylande och spyende av oljerök när en av estländarna släppte  greppet bakom muren. En tanke slog mig, måtte den inte hoppa i växel.

Estländaren fick upp huven, kvävde choken och slet ut tändspolen.

Svenerics och mitt umgänge var sällan av privat karaktär. Vi bodde helt enkel för långt från varandra. Vårt umgänge var mer som resesällskap åt varandra byggt runt ett gediget motorintresse när vi tillsammans besökte de stora bilmässorna i Genevé, Frankfurt eller Paris. Även större  motorevenemang som Formel 1 och Indianapolis stod på våra  destinationslistor. På 70-talet, innan digital teknik tagit över pressackrediteringarna kunde vi följa de flesta evenemangen från Armco-side. Sveneric var det perfekta sällskapet när man stod i en depå. Han visste allt om deltagarna och var personligt bekant med många av den. De egenskaperna öppnade många grindar och pressluncher. Speciellt när vi var i England. På Brands, Silverstone eller Donington. Var bor vi? Var äter vi? Sveneric visste och det var alltid ett val mellan slott och koja. Kristallkronor, vita dukar, läderinbunda menyer eller menyer i regn i bakbelysta ljuslådor mot en brädvägg. Vi körde alltid bil till evenemangen, bilar som vi fick låna av importörernas pressavdelningar. En trogen passagerare var ofta Leif Hansen från BMW och Honda. En dag ringde han och frågade om jag ville hänga med. Ofta följde även tidigare racerföraren Björn Rothstein och hans kompis Calle Johnsson från Vrå, duktig formelförare.

”Tyvärr kan jag inte släppa ateljén i helgen,” sa jag. Även om betet var LeMans 24 hr. Det fick bli Eurosport den helgen.

Söndag förmiddag kom ett fax signerat Sveneric.

”Håll dig beredd, jag har en överraskning åt oss på måndag”

Måndag efter lunch började faxen surra.

Här kommer överraskningen tänkte jag. Papperen som vek ner sig var på franska, inget språk jag behärskade, men förstod snart att det handlade om mark och en fastighet. Jag kollade en karta, minsann! Stället låg vid sista kurvan, strax efter kurvan Tertre Rouge, ut mot långa Mulsannerakan, Periodvis ”lugnt läge” hade en skrupelfri mäklare kunnat skriva. Ett lexikon letades fram och jag började skönja ett mönster. Sveneric hade nappat på en fastighetsaffär vid Mulsanne- rakan på 24-timmarsbanan vid Le Mans. Ett pensionat, en krog med bar och uteservering. En lagfart med stämplar och översikt av lån bekräftade hans dröm. Många nollor och jag minns i inte om det var i franska franc.

Jag hängde kvar vid faxen medan den fortsatte hicka ut papper av olika slag. Snart kom bankerna med sirliga logotyper, stämplar och siffror som förmörkades av en mångfald av nollor.  Franska franc var det förstås. Anställnings- och lönelistor. Leverantörer av mat, grönsaks- och vinhandlare som inte fått betalt sen revolutionen staplade fram nya nollor och än mer papper. Åtgärder från myndigheter som måste genomföras och slutligen ett bokslut, med snålt med nollor på bottenraden. Jag ringde Staffan Svenby som kortfattat sa:

”Oui, sa han, jag har fått det, och glöm det. ingen bank vill fortsätta om man ser till siffrorna, Vi väntar till Sveneric kommit hem.”

Väl hemma började han Operation Övertalning. Staffan och hans medarbetare sa definitivt stopp och nej när min dåvarande hustru förklarade att likheten med att driva krog och hästgård var påtaglig. Man får jobba häcken av sig för pengar som aldrig kommer. När sådana heroiska insatser krävdes föll Sveneric till föga när jag föreslog att vi åker dit nästa år och ser vad vi gått miste om. (idag, ett långtadarfik med galanta damer och Thaimat). Den upplevelsen blev aldrig av och ersattes med en sväng till Indianapolis med besök hos Fords tävlingsavdelning i Detroit.

Men idag vet vi, Sveneric är redan på väg – Flat out – och har han tur ser han Picko Troberg, Thomas Svernfors, Tommy Viking och Gunnar Friberg vid slutet på rakan. Vi får inte misströsta, vi flyttas framåt, sakta men säkert får vi tids nog veta vad våra stora motorprofiler tänker hitta på.

Sveneric, vi är många som redan saknar dig.

Hälsar lekkamraten Jüri.