Skip to content

V8 Thunder Cars årskrönika – del 2

Andra halvlek av V8 Thunder Cars säsong inleddes med Brith Memorial på Falkenbergs Motorbana den 20-21 augusti. Tävlingen, som kördes tillsammans med Roadracing-SM, var en hyllning till den bortgångne eldsjälen och funktionären Brith Eklöf. Till skillnad från Västkustloppet var vädrets makter på racingens sida och tävlingarna avgjordes under närmast perfekta förhållanden. Alexander Graff toppade tabellen men bakom honom hade norrmannen Stein Frederic Akre smugit upp som en konkurrent om titeln. Hans formkurva hade pekat stadigt uppåt efter en förhållandevis blygsam inledning på säsongen. Med tre raka andraplatser i bagaget för Akre var han naturligtvis en segeraspirant och det började bra. Akre kvalade in som tvåa bakom Lindberg med Graff på en tredjeplats. Det första heatet vanns övertygande av Akre, Graff var tvåa och drygade ut avståndet till Lindberg i tabellen. Lindberg var nästan tio sekunder efter Akre över mållinjen och hade därmed en hel del att fundera över till det andra heatet.

Andreas Wernersson blev fyra, ett steg framåt jämfört med den eländiga helgen då Västkustloppet avgjordes. Bakom honom följde Freddie Magnusson, Marcus Palnér, Jonas Fors, Erik Stillman, Christoffer Bergström och Peter Möller.

Det andra heatet bjöd på ännu tuffare förutsättningar för Graff. Han startade från fjärde ruta bakom Lindberg, Akre och Palnér. Akre tog snabbt kommandot och drog ifrån i övertygande ledning. Han var på väg mot en kassaskåpssäker seger när bakaxeln gav upp och det hela avslutades vid sidan av banan. Lindberg, som hade fått fart på bilen, övertog ledningen och kunde gå i mål som segrare före Palnér som gjorde en fin insats genom att hålla Graff bakom sig. För Akre var naturligtvis det andra heatet katastrof. Hade han gått i mål som segrare hade poängställningen sett ut så här:

  1. Graff 138
  2. Akre 135
  3. Lindberg 114

I verkligheten hade Akre i praktiken förlorat möjligheten att slåss om titeln av egen kraft:

  1. Graff 141
  2. Lindberg 122
  3. Akre 110

Att ta igen 31 poäng på fyra heat var mer eller mindre omöjligt med mindre än att Graff råkade ut för problem. Det som var Graffs styrka var att även då farten inte riktigt ville infinna sig hade han en märklig förmåga att ta sig i mål på pallen. Och hans team, med Kim Lind i spetsen, hade ordentlig ordning på materialet och att Graff skulle drabbas av tekniska problem var att hoppas på för mycket.

Andreas Ahlberg hade en dyster helg och fick nöja sig en niondeplats i det andra heatet som bäst. Utsikterna att upprepa fjolårets tredjeplats så små ut. Samtidigt visade Marcus Palnér att med bibehållen fart i de avslutande heaten så fanns chansen att utmana om en slutlig pallplats. Och återigen, i bakgrunden plockade Freddie Magnusson poäng, den här gången ytterligare en fjärdeplats efter att ha blivit femma i det första heatet.

Årets näst sista tävling kördes i Finland på Ahvenisto den 10-11 september, en bana som skiljer sig ordentligt från det vi är vana vid i Sverige. Banan är belägen som i en gryta, omgiven av höga kullar som erbjuder publiken naturliga läktare, och den slingrar sig genom landskapet på ett sätt som påminner om klassiska banor som Nürburgring. Säkerhetsmässigt ligger banan på ungefär samma nivå som Nordslingan, det är med andra ord en bana som är en riktig utmaning. Det är tätt till räckena och avåkningszonerna är närmast obefintliga. Samtidigt är det en bana som gillas av förarna just för att den ställer stora krav på skicklighet och mod. Tävlingen utgjorde också den andra deltävlingen i Baltic Cup som inkluderade förare från det finska mästerskapet. I premiären på Mantorp Park hade finländarna svårt att göra sig gällande, bland annat för att de körde på ett annat däckfabrikat än det svenska förarna som körde med Yokohama.

I Ahvenisto hade de finska förarna fördel av lokalkännedom vilket kompenserade för eventuella skillnader i däckprestanda och det visade sig i kvalet där den före detta testföraren i Formel 1, Jari Nurminen, satte snabbaste tid före Petri Blomqvist, Toni Lähteenmäki och den estniske supertalangen, den blott femtonårige Gabriel Sergo. Först därefter följde bäste deltagare från det svenska mästerskapet, Alexander Graff. Bakom honom följde Marcus Palnér, Mattias Lindberg och Stein Frederic Akre. Christoffer Bergström visade framfötterna genom att kvala in som sexa och på nionde plats körde Joakim Forsell in. Forsell ersatte Erik Stillman i Bryntesson Motorsport. Stillman hade visserligen haft en fartmässigt bättre säsong än 2015 men han hade också varit involverad i en del incidenter och valde att stå över säsongsavslutningen. Forsell, som tidigare tävlat mot Lindberg i JTCC, och även fungerat som dennes rådgivare under en säsong, kom snabbt in i körningen och imponerade.

Det första heatet vanns av Jari Nurminen före Alexander Graff och Mattias Lindberg. Bland de svenska förarna imponerade Christoffer Bergström som körde in på sin första pallplats i karriären men efter målgång hade han svårt att visa glädje över sin prestation. Han kände att han hade gått för hårt åt Andreas Ahlberg och Stein Frederic Akre på vägen och när tävlingsledningen gav honom en tidstillägg efter racet var det inte med några sura miner han kunde lämna över trofén till Andreas Ahlberg. Stein Frederic Akre svarade för en närmast otrolig prestation. Kort efter start blev han involverad i en krasch som tvingade fram en rödflagg. Akre kunde ta omstarten med en kraftigt modifierad framvagn och trots ett hjul som pekade åt ett annat håll än ratten lyckades han köra i mål som femma bland de svenska deltagarna. Joakim Forsell fortsatte att imponera, han låg ett tag fyra men blev bestraffad då tävlingsledningen tyckte att han genade, en åsikt de senare tog tillbaka men då var skadan redan skedd.

För det svenska mästerskapet innebar resultatet att Graff drygade ut sin ledning till Lindberg och det andra heatet blev naturligtvis väldigt viktigt inför den avslutande finalen – skulle Lindberg ha chansen att utmana om titeln på LEMMY 500?

Det andra heatet blev en uppvisning för racingfinsmakarna. Visserligen uteblev dramatiken i form av omkörningar men Lindberg och Graff bjöd på körning i den högre skolan. Ingen av dem satte en fot fel och jagade varandra runt Ahvenisto-banan varv efter varv. Pressen måste ha varit enorm på den ledande Lindberg med en Graff som låg i bakluckan på honom ända över mållinjen där det inte skilde mer än dryga fyra tiondelar mellan de båda. För att understryka prestationen körde Jari Nurminen kort därefter över mållinjen som trea. Det var med andra ord kvalificerat motstånd som svenskarna hade besegrat på en svårkörd bortaplan.

Resultatet innebar att förutsättningarna var nämast oförändrade mellan Graff och Lindberg inför finalen två veckor senare. Lindberg hade sjutton poäng upp till Graff. Ett stort avstånd men inte omöjligt att ta in. Resultatet innebar också att Alexander Graff tog hem Baltic Cup före Mattias Lindberg och Andreas Ahlberg. Bäste finländare, på en fjärdeplats, blev Jari Nurminen.

Och Freddie Magnusson då? Ja, det blev två nya fjärdeplatser i Finland och han närmade sig därmed Marcus Palnér på fjärdeplatsen. I ett litet vakuum för sig, på tredjeplatsen, låg nu Stein Frederic Akre fast förankrad utan större möjligheter att röra sig vare sig framåt eller bakåt i tabellen. Joakim Forsell slutade sjua i det andra heatet och visade att han hade blivit varm i overallen. Kanske kunde han bli den hjälp som Lindberg behövde för att utmana Graff om titeln.

Poängställningen inför finalen:

  1. Graff 185
  2. Lindberg 168
  3. Akre 135
  4. Palnér 96
  5. F. Magnusson 90
  6. A. Ahlberg 89
  7. Wernersson 82
  8. Fors 41
  9. Stillman 36
  10. J. Ahlberg 34

Del tre av årskrönikan, finalen, publiceras den 5 januari